En tid i Tyskland

Tack för alla fina kommentarer jag fick i det senaste inlägget. Börjar samla mig lite. Sitter fortfarande och tänker på den jäveln och är förbannad men det hjälper mig liksom inte. Plånboken och kameran är borta och jag kommer aldrig se dem igen, det är bara att inse det. Det är lite jobbigt att man ska känna sig rädd när man går ute. Han rörde varken mig eller Polina, men vi båda tycker att det känns lite obehagligt att gå ute själva när det är mörkt. Har aldrig känt mig osäker här förut och nu är det min egen gata som är värst, men som Sandra sa igår under vårat 2½ timme långa samtal: Hur stor är sannolikheten att det händer mig samma sak igen, på samma gata? Det är sant.. Jag har dessutom hjälp här på Kolpinghaus. Jag och Tunisien stod och svor över hela den här situationen i köket förut. Vi byggde upp en plan: Ser jag honom igen ska jag följa efter killen, ringa Tunisien, och han ska komma dit och göra honom riktigt illa. Funkar bra för mig. (Se där, även jobbiga Tunisien duger ibland.) Scheisse Idiotmann helt enkelt. Idag har jag i alla fall ringt banken och ska få ett nytt kort fixat. Borde vara här i Düsseldorf redan på torsdag, mycket bra. Trivs inte riktigt med att leva på Malin och Polina hela tiden.. men idag sa Malin att jag faktiskt inte kan leva utan mat och det var jag tvungen att hålla med om.
Nu ska jag tvätta kläder och sedan plugga. Men först kommer lite bilder från våran härliga dag i lördags. Ja, den började ju väldigt härligt i alla fall. Njut av bilderna för det lär inte bli lika många i fortsättningen.